Mina rapporter, eller våra, men det som jag har haft ansvar för i ett år. Idag när jag avslutade hela ärendet, så blev jag så vansinnigt trött. Jag bara satt där som fastklistrad. Det var över. Jag har alltid velat ha en plan B, alltid. För att man aldrig kan vara säker på något. Därför har jag alltid tänkt ut något att ta till om det jag sysslar med ska ta slut. Jag har alltid tänkt att det här jobbet ska jag itne hålla på för all framtid, i alla jobb jag har haft. I mitt nuvarande jobb har jag sökt några jobb, varit på intervju, varit tjänstledig för att pröva annat. Men jag har inte fått någon annan tjänst, utan kommit tillbaka och tänkt att ett tag till får jag kvara kvar här. JAg har tänkt att ta tag i annat, min vikt t ex under tiden som jag jobbar kvar. Det har trots allt varit en trygghet. Min plan B under det senaste året har varit att bli klar med rapporterna. När jag blev klar så skulle jag sluta, söka annat. Nu är det klart, det är över. Jag känner mig fri på något konstigt sätt. Jag är fri att ta mig därifrån. Kanske var det därför jag kände mig så trött. JAg har haft det här över mig i över ett år. Varit ansvarig. Nu slipper jag det, jag kan andas ut. Ett är då säkert, jagska inte ta på mig något sådant på lång framtid. En annan plan var att jag efter rapporten skulle ta det lugnt på jobbet, bara göra det jag måste och är tvungen. Men på mitt jobb finns det fler, som också kan ta ansvar och man kan göra det tillsammans. Så den planen B känns mest rätt just nu. Jag ska ta hand om min fetma och komma igång med det och hitta mig själv och ligga lågt med ansvar, under tiden som jag väntar på rätt tillfälle att sluta på detta jobb. Mina döttrar är itne hemma, inte någon av dem. De två minsta är på handbollsläger och min som är hemma från studiestaden har gått för att träffa vänner på vår stads uteställe. Maken har gått och lagt sig och nu ska jag göra det samma. God natt//E