...jo, vi var vid den där doften. En slags doft som ger  en stillsam känsla av lycka. Att man liksom är tillfreds. Det behöver inta bara vara dofter, men något som påminner om händelser, känslor t ex. Som ger "mitt-i- ögonblicket-fångat", det där de talar om att leva i stunden och ta vara på den. JAg gick alltså där längs järnvägsspåret, utanför ett staket. Där bakom höll de på att lägga ny räls. Den gamla var borttagen och låg i travar, staplar intill staketet där jag gick. Det var en strålande skarp höstsol, hög luft at andas. Då kom en doft av tjära, från de gamla upprivna stockarna som rälsen är fastsatt på. Tjärdoften blandades med doft av järn, om ni kan förstå. Jag blev glad. tänkte på att den lukten hade jag inte känt sedan jag var barn. Jag bodde vi en järnväg, tågen susade förbi ganska nära. Det var en kohage emellan. Vi barn höll aldirg till i närheten av järnvägen. Det var liksom införstått från början. Men när jag var 11 år och hade kompisar från stan på besök. Så vill de gå på järnvägen, de skulle vara roligt ansåg de. Vi diskuterade aldrig detta hemma det var en oskriven regel att aldirg, någonsin beträda järnvägen. Men kamraternas tjat var tillräcklig för att man i den åldern skulle ge sig in på farligheterna. Hela den sommaren gick vi järnvägen till en bonde i närheten för att vara i hans stall och med hans häst. Det var ju livsfarligt. Flera gånger när vi gick där kom tåget, vi kastade oss ner bredvid spåret och gick upp igen när det åkt förbi. Det var ju inte klokt och varken min mamma eller någon annan vuxen kände till det. Att vi överlevde. Den där doften av järn kändes när tåget precis hade åkt förbi. Doften av tjära fanns alltid. Även de gånger man bara gick på vägen bredvid järnvägen. Den tjärdoften känner jag igen. Varför fick jag då den här känslan av välmående, lycka där idag och nu. Kanske för att vi överlevde och lyckan av att få vara här och nu. Det handlar förståss också om att jag blivit äldre och jag snart är 50 år och att jag behöver samla på de här tillfällena som ger ro. En doft, en känsla, en bild ett ögonblick......God natt//E

... eller den bästa känslan inombords idag var när jag gick till bussen från ett ställe där vi varit på förättning. Det var en lång väg att går men eftersom det räknas steg, så valde jag att gå istället för buss eller cykel. Det tog närmare 35 minuter i vardera riktingen. På hemvägen, eller till bussen som skulle ta mig til min hemstad, gick jag i lugn takt och funderade på livet i solskenet. Höstsolen blnad lövträden i min arbetsstad. När jag närmade mig stationen, där man håller på att bygga om. Kände jag doften, den som gjorde mig så tillfreds inombords, på något konstigt sätt. Nu får jag främmande....//E