...kvar till den där invigningen av konferensen i min arbetsstad. Jag vill inte göra det och jag kommer inte att klara det. Jag får panik inför sådnan här händelser. Jag har tjatat i alla år om att få gå en kurs i retorik, men det verkar uteslutet. JAg blir ju aldrig van vid det här. JAg kan helt enklet inte prata inför massa folk. JAg har fö tjatat sedan jag började om att få en kurs i att möta media, men det har också varit lönlöst. Men de förväntar sig att man ska möta dem ändå och de förväntar sig att man ska inleda stora konferenser. Onsdag klocka 10:10 ska jag stå på den där förfärliga scenen, med en massa människor framför mig. Jag har i alla fall skrivit något slags manus idag, men det ska ändras. Har övat för familjen i omgångar. Jag har däremot läst retorikböcker på eget bevåg. Där sägs det att man ska förbereda sig väl för vad man ska säga. JAg har inte förrän idag haft nåogt att öva in. Och det behöbver ändras så jag tänkte sätta mig i arbetsstadens största kyrka, närjag skrivit om så det känns någorlunda rimligt det jag ska säga, och memorera och memorera. Jag ska smita iväg på lunchen till den där kyrkan och låtsas ta en långlunch. Jag får inget annat vettigt gjort i alla fall i morgon. På onsdag har jag väl inte sovit på natten och på morgonen får jag äta gröt. Gå gör jag inet den dagen. Det blir buss till slutstationen. Därifrån har jag ient mer än högst tio minuter til den hemska scenen. Där hoppas jag att min kolega är på plats, som ska hjälpa mig med bla att dela ut namnbrickor. Jag måste i morgon kolla upp hur det är med logistiken från konferensfolket på plats, te x vad vi ska äta och var. Det är väl något invecklat uttal på den där maten förståss, som man inte kan säga. Jag får skriva upp precis som det låter. Nej det är inte mycket annat i mitt huvud nu kan jag säga. Kan inte koncentrera mig på något annat än det som ska hända. Vi får se hur det går, skirver inte här mer förrän det är över, om det någonsin blir överstökat. God afton//E