...en handbok om tvillingar. Aldrig blir jag klok på fenomenet tvillingar. I 18 år har jag mött  dubblet så mycket kärlek, dubblet så mycket skratt, dubblet så mycket lycka men också dubblet så mycket oro, dubblet så mycket ilska, dubblet så mycket tårar. Jag som har tvillingar kan ju sådant kan man tycka. Och visst har jag lärt mig, under alla år och perioder i livet som varit så knepiga och som jag inte förstod eller hade svaren på. De första stegen, treåringarna, lekarna, fördelsedagarna, proven i skolan, kompisarna, tonåren, förälskelserna och mycket mycket mera. Men varje gång som jag stod där utan ord och handling, vad skulle man göra, hur skulle man hantera deras känslor, avundsjukan och missmodet, det ständigt dåliga samvetet för varandra. Jag trodde jag kunde skriva en handbok om tvillingar. Men de ständigt nya händelserna och de nya upptäckternager maktlöshet, när inget är som det brukligt ska vara. Det jag möter hos mig själv, hos dem, hos familjen, hos vännerna - mina och deras, det obegripliga och ogreppbara. Det är tvillingarna, fenomenet tvillingar som ger handlingsförlamningen, rent av paniken. Det psykologiskt obesvarade.

Senast igår: En klarade uppkörningen, en klarade det inte. Båda var förtvivlade, ledsna, grät. Det dåliga samvetet för varandra. Glädjen som skulle vara så självklar och sorgen som skulle vara så självklar. Det blev ingenting. De kunde inte glädjas, vare sig tillsammans eller en av dem, de kunde gråta, men inte för att uppkörningen misslyckades, utan för det dåliga samvetet och utanförskapet, och främst för att känslan inte går att förklara eller förstå. Jag kunde inte trösta som jag brukar, jag kunde inte glädja som jag brukar. Jag hade ingen förklaring, jag var tom.  God afton//E