.....Så här i coronatiderna går dagarna i varandra, vardagar som helger. Nyss var det fredag, nu är det söndag. Måndag i morgon igen och jag jobbar mest hemma, eller rättare sagt hela tiden. Alltid saknar jag barn och barnbarn alla fester och kalas som vi brukar ha här hemma. Men sist vi hade ett större kalas var i augusti i trädgården här hemma. Svärmors födelsedagskalas. I morgon är det internationella kvinnodagen. Tänk va kvinnorna världen över dragit stora lass i denna pandemi. På sjukhusen där många jobbar, vad de där har varit med om hemska saker med döden så nära. I äldreomsorgen, boenden och hemtjänst. Vilka hjältar. Visst jobbar män där också som haft det lika tufft, men mest jobbar där kvinnor. Som också sedan är de som mest hjälper sina äldre föräldrar.
Ja sen vet jag med mig själv hur det dåliga samvetet lurar där bakom hela tiden. Att längta efter barnbarn och viljan och önskan att hjälpa till där och när det behövs. Ska man strunta i restrektioner och åka ändå till sina älskade barn och barnbarn, i när och fjärran. Eller ska man följa dem och ha dåligt samvete för att inte ställa upp för de kära som behöver en. Som man saknar och längtar efter dag som natt. Om det ändå vore över.......
Som tur är så tar maken och jag hand om tanterna, min mamma och hans mamma. Varje dag. Idag var det handling till en och dusch för den andra. Man känner sig verkligen behövd. De har ju varken hemtjänst el hemsjukvård. Än så länge har de klarat sig och vi alla hoppas på vaccinet snart. De är isolerade i sina hem och träffar bara några få. Munskydd och visir om de ska på läkarbesök. Allt är konstigt och allt har blivit en vana ändå.
Usch vad jag svamlar men hoppas allt blir som vanligt en dag.
Det kan gå. God afton//E