Alla inlägg den 3 oktober 2008

Av bettansbalkong - 3 oktober 2008 20:37

...fredag igen. Känns härligt men det är så kort tid att vara ledig på. Jag ska försöka ta semseter hela veckan som barnen har höstlovet. Jag behöver flera dagar på mig för at få fart på allt som behövs göras här i hemmet. Man är lagom pigg för att börja med det på söndagkvällarna. Jag trodde aldrig att jag skulle ha ett sådant här liv. Att pendla fanns itne min tankevärld för10 år sedan. När jag började plugga för exakt 10 år sedan,så var det för att mina barn hade blivit större och de behövde mig mer på kvällarna. Sedan min äldsta dotter föddes arbetade jag på kvällaran. Mellan sådar fyra till elva några kvällar i veckan. Det var det bästa jobb jag haft i mit liv. JAg tivdes jätebra. JAg jobbade med det som låg mig närmast om hjärtat, äldre människor. JAg fick känna mig fri med rätt att bestämma över mitt liv och vilka val jag gjorde. JAg fick vara hemma med barnen, jag kunde vara med min son i skolan, jag bakade bullar till hela kompisskaran och matbröd. Jag gick omkring och bara var mamma fr mina barn, då främst min äldsta dotter. Dagis var inte att tala om, jag skulle ta hand om mina barn själv. Jag bestämde över mitt liv. Vi bodde billigt i hyresrätt. Jag var så nöjd med tillvaron. Men när döttrarna, de minsta, kom så var vi tvungna att flytta. För det första så skulle huset byggas om där vi bodde, för det andra var lägenheten för liten. VI köpte en lägenhet i den vevan. Området låg utanför stan, det var ett sk fint område. Jag tyckte det gck bra att ha det som förut. Men vissa svårgiheter var det förståss. Vi hade inga pengar, vi kunde lknappt klara oss. JAg började jobba aextra dagtid på helgerna för att få ett tillskott. Sonen behövde hjälp på ett sätt och min äldsta dotter ville göra saker på kvällarna. JAg började tänka att jag kanske skulle gå lver till dagtid. Mina kollegor som jobbade så fick ju samma lön som jag fast de jobbade heltid. Den där ekvationen gick inte ihop i mitt huvud. Maken började också knorra i den där vevan, att vi aldrig jkunde göra något tillsammans. Var det något vi skulle göra, eller träffa någon, så nog jobbade jag de kvällarna eller helgerna. Jag sökte sjukskötersske utbilding. Därför att jag förstod att den lön man får om i mitt dåvarande yrke vid heltidarbete, var otänkbart för mig. Jag kunde ju inte jobba mer och få mindre i lön, vad var det då värt. JAg hade bestämt att jag måste utbilda mig för att ta mig vidare i livet och för at förbättra vår familjs villkor. Men gudske lov, så tänkte jag igenom mitt val av utbildning. JAg är ju ingen medicinare längst där inne. Jag är ju humnaist och samhällsvetare, vilket jag inte visste då. Men jag var i alla fall livrädd för sjukdomar och kunde inte för mitt liv känna att jag hade mer kunskap än andra och kanske ha känslan att ha makt över någn annans liv. Som det många gånger handlar om i sjukvården. Att förringa människor till objekt, till patient, så gräsligt. Jag är för den skull väldigt ödmjuk inför och glad för mänsikor som väljer sådana yrken. Men jag själv kan inte uthärda den tanken. Min grundsyn på männsikor är annorlunda än hur det naturvetenskapliga paradigmet anger. Hur som hellst så fick vi erbjudande om att köpa huset vid den tidpnkten. Det var ju ett jättestort steg. Huset var fallfärdigt men beboligt. Vi tog chansen, lånen skulle vi klara med min kvällstjänst och extra på helger. Barnen, de minsta var fyra vid det laget. Den största har jag sådan sorg i hjärtat att vi flyttade hit. Hon hade kompisar och trivdes bra i det fina kvarteret vi bodde innan. Att vi flyttade kan jag ångra för hennes skull. MEn vi kom till stan igen. Och hur som helst, fast jag är uppvuxen på bondgård med allt det vackra och underbara det förmed sig. Så hade jag under livet blivit stadsmänniska. JAg är rädd på alndsbygden, för mörkret, för skuggot för tystaden. Nej jag var glad att komma till stan, maken var glad och min älskade son. Tänk vad han fick klara sig själv därute på landet i det fina kvarteret. Han fick bli vuxen vid 14 års ålder, då när minstingaran kom. JAg hade jämt upp med dem. Han fick cykla och ta sig själv och för egen maskin. Tänk vad jag har tänkt på det där han fick utstå då. JAg är verkligen ledsen för det. Hur som hellst vi bodde istan igen, i det här huset fårn 1936. Jag började gå på kyrkans barntimar med d eminsta. jag kom ihåg att jag satt på ett kafé. det var ljuvligt. Att bara sitta där med min kopp och njuta av stillheten medan barenn var i kyrkan.  Nåväl. jag ska fortsätta min berättelse en annan dag. Det kommer att handla om val, val av utbildning, lite om det när jag tappade kommandot över mitt liv, när jag började pendla mm. Om ni orkar höra, annars går det bra att hoppa fram någon dag. Nu säger jag god natt till er alla i cybern//E

ANNONS

Presentation


Utposten från balkongen symboliserar mina ytterst små språng eller flykter i mina livsrum och allt det andra i dem som lett mig ändå hit.....

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7 8 9 10 11 12
13 14
15
16
17 18 19
20
21
22 23 24 25
26
27 28 29 30
31
<<< Oktober 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bettans balkong med Blogkeen
Följ Bettans balkong med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se